Befri meg…

With every good story comes a bad story?

Det känns som att det hela börjar bli jävligt standard. Man är glad, saker går bra … och pang så får man ett slag i ansiktet som gör att man återigen faller i backen med stor kraft och än en gång blir det svårare att resa sig.
Man undrar om det någonsin kommer ta slut, om man någonsin kommer vänja sig. Om huden någongång blir såpass hård att man tillslut inte känner nånting. Att allt rinner av.
Likt vatten på en paraply som torkar lika fort som den blev blöt.

Jag tog ett beslut. Ett beslut om att skydda mig själv. Kanske det håller, kanske det inte håller.
Men som det känns nu så var det, det enda rätta.
Jag citerar Emil Jensen:

Vem vill ha stolthet
när man kan få den man vill ha?
Vad ska jag med värdighet
när jag kan ha det bra?
Integritet
vad har den nånsin gjort för mig?
Och tryggheten byter jag med glädje
ut mot dig

Det skall inte vara så. Jag vill inte vara den tjejen. Även fast jag hamnar där så jävla lätt.
Jag är trött på fake, på att försöka låtsas som att saker är annorlunda än vad dom är.
Jag säger inte att dom stundtals inte är bra. För ibland så är det så jävla bra att man undrar varför man någonsin mått dåligt och trott att det bara varit en illusion. Men det går över.. Det går alltid över.
Jag Vill inte att det skall gå över. Jag vill vakna Varje morgon och Veta att saker är bra. Inte behöva undra hur länge det varar den här gången.
Jag orkar helt enkelt inte.

Och på trots av att jag står för mitt beslut så kan jag inte förneka att det gör så jävla ont och att slita hjärtat ur kroppen på mig och klösa ut ögonen skulle vara mindre smärtsamt är ingen underdrift.
Det gör ont!
På riktigt.

Jag önskade aldrig att det skulle bli såhär.

Befri meg.